Lasse & Jag

Sen jag var 15 år har han varigt min vän.
jag har alltid tagit förgivet att han ska stå vid min sida.
peppa mig när jag är glad, sörjer med mig när jag är ledsen.
Men hur mycket jag inte har velat erkänna det så har vi haft ett rejält uppehåll.
han har talat men jag har inte lyssnat..jag har nästan känt mig lite sviken.
hans ord hade blivigt klyschor, man har hört dom så ofta att dom tappat sin mening.
Det är bara ord.

Han har inte kunnat ge mig det jag behöver när det har varigt honnom jag behövt mest.
jag trode vi kanske växt ifrån varandra.
men jag insåg efter ett tag att det är vi.
jag måste ha honom i mitt liv.


Så igår tog jag upp kontakten igen.
Han talade och jag lyssnade.
Ett tomrum fylldes och resterna av min vinterångest fladdrade bort i vinden.
han sjöng och mitt hjärta dansade,
Lågan som slocknat blossade upp,
klumpen i magen byttes ut mot fjärilar.

jag känner mig nykär!
vi ses i höst igen.

lasse

"ta min hand, vi ska åt samma håll"