Swingit baby

Ett stort tack till Malin som har stått ut med mig alla dessa år utan att klagaDu är värd min vikt i guld! Utan dig hade jag nog inte klarat mig så bra som jag gjort!

 

År 2000 fylde jag treton år, jag mins att jag lovade mig själv att jag skulle försöka skaffa en pojkvän och bli punkare. Jag tror inte att jag någonsin blev någon helhjärtad punkare men jag gjorde så gott jag  kunde.Dock skulle det ta mig ytterligare två år innan  jag skulle få min fösta pojkvän  (om man nu kan kalla någonting som höll i 5-6 veckor ett förhållande)

Åren efter det var mest ett desperat sökande efter migsjälv. Rastlöshet och ångest var det som styrde mig, jag kände mig aldig hemma någonstans och var alltid beredd att fly om jag kände mig instängd. Musiken jag lyssnade på var den som bäst stämde överens med min sinnestämning för dagen och kunde därför variera från dag till dag. På min fritid satt jag och mina vänner och kedjeökte på cafe pierrot och var allmänt svåra. När jag gick ut nian såg jag ut som en sommarjobbare på spökhuset. Vitpudrad och lång svart klänning, samma kväll spelade kent på stadion och alla skulle vara vitklädda.Jag såg ut som en tvättäkta pandapopare i utsvängd spetskjol och sametskavaj. Den kvällen var fantastisk!


Jag mins att jag kände att gymnasiet var början på något nytt. I uppsala fick jag  mer vänner än jag någonsin kunnat drömma om. Jag började på bolandskolan, i es1a med inrikning musik. Den hösten träffade jag Lucia, som blev min andra hälft.Vi var som piff och puff, vi köade för att få premiärbiljetter till sagan om ringen i decemer utan tält med sommarsovsäckar direkt på gatan utanför biografen. Jag tältade för att jag är nörd och lucia satt med mig dels för att det var fest varje kväll i kön och var rädd att missa något och för att jag inte skulle sitta själv (även fast hon inte tyckte att dom tidigare filmerna var bra) Vi hade filmkvällar hos Dominiq  och fester i parken.



2003

Efter jul bytte jag skola, från en av uppsalas största till en av dom minsta.Vi var sammanlagt sju tjejer i min klass, och vi hade förbannat roligt! Vi var skolans svarta får, vi gjorde aldrig det vi skulle. Vi skolkade och satt på cafe och pratade om allt och ingenting. Jag tror inte jag fattade hur kul jag hade, det går inte en dag utan att jag saknar våra galenskaper. Min stora tonårs kälek hittade jag i slutet på ettan, det var den bästa sommaren i mitt liv!
När det tog slut mellan oss hösten 04 så förlorade uppsala sin charm, jag började åka tillbaka till sthlm på helgerna. Jag tog upp kontakten med en gammal vän som vid den tiden levde lika destruktiv som jag. Vi trivdes bra ihopp efter som vi båda självmedecinerade oss mot vår ångest med alkohål. Vi försökte få det att se ut som vi levde det fantastiska storstadslivet med allt vad det innebär. Men vi letade båda efter en fast pungt att hålla fast vid, och var egentligen kanske inte det bästa sällskapet för vandra. Vårterminen i tvåan höll på att gå riktigt illa. Rastlösheten rev i mig som alldrig förr och känslan av att var fast gav mig panik.

Jag var nästan aldrig i skolan och höll mig mest till folk som mådde lika dåligt som mig.Men jag skärpte till mig och gjorde ett ordentligt försök att komma på fötter igen. Sista året flög förbi och helt plöstsligt var det dax för studenten. Jag tänkte att nu va jag fri!Nu sitter jag fyra år senare och inser att jag kommer aldrig vara så fri jag var då. Men jag känner att det liv jag levde skulle jag aldrig orka med idag. Att vara tonåring var det värsta jag gjort och det är skönt att det är över.

    

Jag skulle vilja tacka

Malin, Hedvig, Cicci, Lucia, Dominiq, Tereze, Sofanit, Busan, Gudrun, Nettan, Jonte, Oskar, Natalie och alla andra som har varit med under åren <3